När Finlands sak också var Hallands

I dag firar Finland hundraårsminnet av självständighetsdagen och Jouko Vanhala påminner om hallänningarnas insatser i den Svenska frivilligkåren.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

ANNONS
|

Debatt HP 6/12. Det är på dagen 100 år sedan Finland utropade sig självständigt, vilket i praktiken innebar att storfurstendömet Finland separerade sig från Ryssland. Under dessa 100 år har det unga landet genomgått stora politiska och sociala förändringar men också smärtsamma krig, som inbördeskriget 1918 och både vinterkriget 1939-40 och fortsättningskriget 1941-44 mot den stora grannen i öst.

Under jubileumsåret har det arrangerats hundratals seminarier, kulturarrangemang, minnesstunder såväl i Finland som utanför landets gränser. I dag den 6 december är festligheterna bortom den vanliga självständighetsdagens traditioner då man brukar ha bal och mottagning av hedersgäster på presidentslottet. Ljus som tänds på veteranernas gravar och hedersparader med mera.

ANNONS

Drygt 8 000 svenska män ställde upp som frivilliga för Finlands försvar. Av dessa var många hallänningar. Både familjer, som tog emot flyktingbarn, men också de över 80 halländska män som deltog i den Svenska frivilligkåren.

Man kan undra vad som fick dessa unga hallänningar att lämna sina hem, arbeten och gårdar för att istället välja ett riskfyllt uppdrag i ett främmande land. Läser man litteratur kring de svenska frivilligas insatser så var de precis lika modiga som sina finska vapenbröder. De pratade om samma syfte, att kämpa för Finlands oberoende. Det handlade om att försöka sätta stopp för en övermäktig diktatur som hotade en liten nations självständighet och ett nordiskt grannland. I teorin hade nog dessa hallänningar klart för sig att om man inte får stopp på fienden vid de finska försvarslinjerna så skulle man senare få börja gräva skyttegravar vid Hallandsås för sitt eget försvar. Liknande tankar var i alla fall dominerande hos många av de finländska soldaterna.

En av de hallänningar som utmärkte sig starkt var kompanichefen Orvar Nilsson. Han deltog i de hårda striderna vid Svirfronten, där många stupade. När kriget sedan tog slut den 19 september 1944 skrev Orvar, nästa dag, i sin kompaniorder: ”Vi veta att deras offer icke varit förgäves. Genom deras föredöme och offervillighet in i döden skall vårt hårt prövade broderfolk, nu liksom i forntida svåra stunder, växa sig starkt och med sammanbitet lugn övervinna de svårigheter vapenstilleståndet ställer”. Vidare skrev Orvar Nilsson: ”Vår innerliga förhoppning är att Finland skall lyckas övervinna de nu uppkomna svårigheterna och gå en lyckligare framtid till mötes”. Ingen kunde ha mera rätt än Orvar Nilsson vars kompaniorder och andra föremål från krigen är utställda på Garnisonsmuseet i Halmstad.

ANNONS

En av traditionerna i de finska hemmen den 6 december är att tända två blåvita ljus i fönstret. Man gör det för att fira självständigheten men också för att symboliskt visa att man fortfarande väntar på att de i kriget omkomna och saknade, ska återvända hem. I dag lyser dessa ljus i all sin styrka och tacksamhet också till de hallänningar som frivilligt ställde upp för Finlands sak.

Jouko Vanhala, krigsveteranson och -sonson

Debatt

ANNONS