Har vi digital integritet för våra barn?

Kulturgeografen Jonathan Borggren, med rötter i Laholm, resonerar om barnens integritet i de digitala tiderna med sociala medier.

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

ANNONS
|

Debatt HP 21/9. När vi var små, på 1970-talet, hur exponerades vi då utåt? Det funderar jag på ibland. Någon kanske var med i Vi i femman och fick sitta med i tv. Andra kanske hamnade i lokaltidningen i samband med en föreningsaktivitet. Och så var det han killen som satt bakom Bengt Alsterlind under Hajk-introt. Annars växte vi mest upp i anonymitet, det fanns i stort sett ingen som såg oss.

Nu är vi stora och har egna barn. Nu är vi individualister och ska ta oss fram själva. I karriären och i självförverkligandet. Det finns många metoder och strategier för att ta sig fram. Och massor av spännande redskap. Man kan enkelt marknadsföra sig själv via sociala medier. Och barnen är ju nära oss och runt oss och i våra tankar mest hela tiden. Så de får följa med ut i cyberrymden. Och det är i sin tur samma barn som de som växte upp med Staffan Westerberg och Ika i rutan. Lika ovetande och oskyldiga som vi var om ifall någon ser dem eller inte. De vill bli sedda av sina föräldrar, det ville vi också, men frågan är om de vill bli sedda av någon mer? Jag landar i att en annan fråga behöver besvaras: Vad blir konsekvensen om 20 år av att du publicerar en bild på ditt barn på till exempel Facebook?

ANNONS

Men det finns en annan och mer intressant fråga som är riktad till oss föräldrar. Varför fotograferar vi våra barn och publicerar bilderna i sociala medier? Vad är det med vår tid som gör att vi beter oss på detta vis? För det måste ju finnas en strukturell förklaring. Eller är det bara stenåldersmänniskan med ny teknologi?

Ett enkelt svar är att det är just enkelt. Det går snabbt att göra det och vi får snabb feedback. En garanterad like-raket. Ett annat svar som är kopplat till det första är att vi använder barnen för att boosta vårt ego. Det är sannolikt inget nytt fenomen men förut så var spridningen begränsad. Vi skröt för grannen eller för de andra föräldrarna på öppna förskolan över vår avkommas förträfflighet. Ett tredje svar är att det är grupp-relaterat. Tillsammans i våra digitala stammar så höjer vi ribban för vad som är ok att lägga upp.

Tids nog kommer våra barn att ha egna redskap för att kommunicera och marknadsföra sig själva. De kommer göra det på andra sätt men med samma grundläggande avsikt – att bli sedda. De kommer, precis som vi, att göra en massa misstag i början innan de lär sig. Det är på sätt och vis deras rättighet att få göra det. Men vi som föräldrar har inte rätt att digitalisera våra barn i förtid för en offentlig/semi-offentlig publik som vi tror oss känna. Inte ens om argumentet är en slags social förberedelse eller en förebyggande handling utifall att barnet senare i livet skulle konfrontera oss med frågan varför vi inte fotograferade dem och publicerade dem som alla andra gjorde. Vi skrattade ju alla åt barnen som inte fick leka krig när de växte upp. Problemet är bara att offentligheten inte är någon lek.

ANNONS

Så svaret till din konfrontativa tonåring år 2026 kommer lyda ungefär så här: för att vi har och hade en digital integritet. Att svara att vi gjorde som alla andra är inte ett moraliskt relevant svar.

Jonathan Borggren, fil dr kulturgeografi

Debatt

ANNONS