Ibland tvingas politiker göra vägval som handlar om hur samhället ska utvecklas på verkligt lång sikt. Frågan om bygget av höghastighetsbanor är en sådan fråga.
I
Sverigeförhandlingens slutrapport som överlämnades till regeringen i veckan föreslås att utbyggnaden av höghastighetsbanorna sker snabbt och lånefinansieras vid sidan av den ordinarie infrastrukturbudgeten.Kostnaden beräknas till 230 miljarder.
Ambitionen är att järnvägen, som byggs för hastigheter på 320 km/h, ska stå färdig 2035. Restiden mellan Stockholm och Göteborg skulle då bli två timmar, och mellan Stockholm och Malmö två och en halv timme.Att bygga höghastighetsjärnväg handlar i hög grad om hur vi vill att samhället ska se ut om 25 eller 50 år, och vilken transportinfrastruktur vi behöver med en växande befolkning.
Argumenten för en snabb och lånefinansierad utbyggnad är enkla. Om bygget skulle finansieras inom ordinarie infrastrukturbudget skulle de nya stambanorna vara klara först omkring 2080. Och några få sträckor höghastighetsjärnväg här och där realiserar varken någon samhällsekonomisk eller klimatmässig nytta. En långsammare utbyggnadstakt skulle dessutom riskera att driva upp kostnaderna.
Statsfinansiell disciplin har tjänat Sverige väl, och det är därför förståeligt att både moderater och socialdemokrater drar sig för stora lånefinansierade investeringsbeslut. Men Moderaterna och Socialdemokraterna är också partier som normalt förmår tänka på verkligt lång sikt – man gjorde det i samband med Sveriges EU-medlemskap och vid utformningen av det nya pensionssystemet.
Nu är det dags igen. Bygg snabbt och kör i 320 km/h!