Halspasset leder upp till Kebnekajses nordtopp som ligger på lite drygt 2 000 meter över havet.
Halspasset leder upp till Kebnekajses nordtopp som ligger på lite drygt 2 000 meter över havet. Bild: Patrick Trägårdh/TT

Mattias Karlsson: I en halsbrytande fart nedför Halspasset

Jag föreställer mig att vi alla befinner oss sammanknutna i ett replag som rasar ned för stupet.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det börjar långsamt, men nästan direkt går det betydligt snabbare. Sen rasar vi alla hejdlöst ned för den kraftiga branten i ett snöskred. Till en början känner jag ingen panik, men när snön yr omkring mig förstår jag att detta inte är bra. Jag måste agera.

Jag befinner mig näst sist i ett replag på det så kallade Halspasset vid Kebnekajsemassivet. En flera hundra meter lång sluttning finns framför oss och vi är på väg ned efter att ha gjort ett misslyckat försök att nå Kebnekajses nordtopp. Jag deltar i en högalpin kurs i de svenska fjällen tillsammans med sex andra deltagare och två guider. Vi är alla utrustade för en bergsbestigning med hjälm, stegjärn och isyxa.

ANNONS

Jag är i det första av två replag som ska ned till Isfallsglaciären, när guiden bakom mig tycker att vi ska öka hastigheten genom att glida nedför snösluttningen i stället för att gå steg för steg. Sagt och gjort – och det är då det går utför. Inknuten i ett rep går det inte att undvika att dras med i fallet. Så fort jag förstår att detta är en akut situation samlar jag mig och tänker på vad vi har lärt oss på kursen, att stoppa ett fall med isyxan.

Med magen mot sluttningen tar jag ett fast grepp om isyxan och hugger ner ena sidan av yxan djupt i snön under mig. Jag får ett bra grepp i underlaget – men motkraften är för stor och jag bokstavligen flyger likt ett löv i en båge nedför sluttningen. Jag landar på ryggen med huvudet nedåt. Jag kan inte göra någonting. Jag är hjälplös.

Detta var för många år sedan, men jag minns ofta händelsen när jag tänker på vad som händer med vårt klimat.

I Göteborgs-Posten läser jag en intervju med den amerikanske klimatfilosofen Ray Scranton som menar att det redan är kört och att den mänskliga civilisationen är på väg mot sin undergång (27/1).

ANNONS

Jag läser också att Scranton är Irakveteran och flera gånger stått inför det faktum att han när som helst kunde dö. Hans militära bakgrund har säkert präglat hans djupa pessimism. Slutsatsen är lika enkel som självklar: Våra erfarenheter påverkar oss i väldigt hög utsträckning i hur vi hanterar klimatförändringarna.

Nu gick allt bra i snöskredet på Halspasset. De två som var längst fram i replaget lyckades styra undan från skredet och därmed hejdades farten nedåt.

Ändå återkommer jag ofta till den här händelsen och tänker på min egen litenhet inför naturens krafter, särskilt nu när klimatförändringarna börjar bli allt mer påtagliga.

Jag föreställer mig att vi alla befinner oss sammanknutna i ett replag som rasar ned för stupet. Det finns bara ett sätt att stoppa fallet, att gemensamt och samtidigt hugga tag med våra isyxor. Jag vill tro att vi kan lyckas med det.

På tisdag den 5 februari inleds serien "Klimatet & vi" på Stadsbiblioteket och som går under hela våren. Först ut är klimatdebattören Staffan Laestadius som berättar utifrån sin bok "Klimatet och omställningen". Hallandspostens politiske redaktör Mattias Karlsson leder den efterföljande frågestunden. Klockan 18 börjar evenemanget. Fri entré.

LÄS MER:Staffan Laestadius: Stor uppgift väntar i omställningen till hållbart samhälle

LÄS MER:”Greta Thunberg är en sorts tragisk figur”

ANNONS