I mitten av februari meddelade Socialstyrelsen att myndigheten fortsatt inte kommer att rekommendera allmän screening för prostatacancer. Vår besvikelse efter detta bakslag är stor skriver företrädare för Prostatacancerförbundet i en debattartikel i Dagens Samhälle (27/2).
Det är lätt att sympatisera med deras motiv. Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform. Varje år diagnosticeras runt 10 000 män och cirka 2 500 dör av sjukdomen.
Prostatacancerförbundet har länge drivit att alla män över 45 år bör kallas för regelbundna PSA-prov, som är första steget i en prostatacancerutredning. Dagens diagnostik är dock dålig på att skilja farlig prostatacancer från de långsamt växande varianterna. Omkring hälften av alla äldre män har små cancerhärdar i sin prostatakörtel men de flesta kommer inte att hinna utveckla en cancer som de dör av.
Screening skulle innebära många av dessa behandlas för cancer i onödan. Viss överdiagnostisering är i och för sig något man får räkna med i alla screeningprogram. Överdiagnosticeringen vid prostatacancer är dock omfattande. Dessutom är behandling mot tidigt upptäckt lindrig cancer förknippad med mycket biverkningar som erektionsproblemn, urininkontinens och ändtarmsbesvär.
Prostatacancerförbundet framställer gärna screening för prostatacancer som den manliga motsvarigheten till screening för bröstcancer. Resonemanget för allmänheten bakom ljuset. Diagnostiken för bröstcancer är mer träffsäker. Dessutom skiljer sig behandlingen. Det blir färre biverkningar av en operation i ett bröst än i prostatan, som ligger precis invid andra organ.
Prostatacancerförbundets retorik insinuerar att screening för män värderas mindre än screening för kvinnor. Socialstyrelsen är dock knappast en mansfientlig myndighet. Exempelvis rekommenderas screening av bukaortaaneurysm enbart till män, eftersom män har betydligt högre risk att drabbas. När det gäller prostatacancer görs bedömningen att allmän screening inte bör införas i dagsläget eftersom nyttan inte uppväger att många män skulle få besvärliga biverkningar i onödan.
Framtiden kan komma att se annorlunda ut. I takt med att tekniken utvecklas kommer det bli enklare att skilja ut de farliga formerna av prostatacancer. Det svenskutvecklade Stockholm3-testet är ett nytt lovande exempel på en bättre screeningmetod. Även en minskning av biverkningarna skulle göra allmän screening mer intressant. Prostataoperationerna skulle bli betydligt bättre om de utfördes på färre platser av specialiserade kirurger.
Här kan Prostatacancerförbundet spela stor roll med bra påverkansarbete. De bör dock låta bli att förespråka PSA-screening i nuläget. Den enskilda mannen bör så klart fortsatt ha rätt att själv väga nytta mot risker och kunna be sin läkare om ett PSA-prov. Men för screening på befolkningsnivå ska det ställas hårda krav på att utfallet för hela populationen är mer positivt än negativt. Mycket pekar på att vi inte är där än.
