"It is 2 minutes to midnight.”
Med de dramatiska orden presenterades i torsdags den så kallades domedagsklockan som varje år ska ge en bild av om världen har blivit säkrare plats eller om hotet mot mänskligheten har ökat.
I år vreds klockan fram ytterligare 30 sekunder jämfört med förra året. Ökade spänningar mellan Nordkorea och USA och fortsatta klimatförändringar är några faktorer som ligger bakom bedömningen att världen blivit mer osäker.
Bakom domedagsklockan står en grupp framstående experter och vetenskapsmän, Bulletin of the Atomic Scientists. Sammanslutningens namn speglar dess bakgrund från kalla kriget.
Gruppen bildades strax efter andra världskriget och har varje år sedan 1947 presenterat domedagsklockan. Länge var upprustningen av kärnvapen det stora hotet mot världen och efter kalla krigets slut i inledningen av 1990-talet var också klockan som längst från midnatt. Därefter har andra hot gjort sig gällande, och då framför allt klimatförändringar.
Det finns flera kritiker av domedagsklockan som menar att den är för alarmistisk och i sig bidrar till ytterligare skrämma upp folk i onödan. Det är ett tveeggat svärd, å ena sidan är det viktigt att beskriva hur världen ser ut, å andra sidan är det lätt att bli uppgiven inför en alldeles för mörk framtid.
Ser man tillbaka på de senaste hundra åren är det tydligt att mänsklighetens teknologiska utveckling, som har skapat ett ökat välstånd, också har enbaksida.
Vapnen är nu så farliga att de kan förstöra vår mänskliga civilisation flera gånger om och med ökad förbränning av fossila bränslekällor är människan på väg att förändra själva jordens klimat; förra året var det varmaste som Nasa någonsin har uppmätt.
”Den här överhängande faran kommer i en tid när misstron ökar för de politiska institutionerna, för media, för vetenskap och för fakta i sig självt”, sa fysikern Lawrence Krauss på torsdagens presskonferens.
Krauss menar att den här misstron ytterligare förstärker svårigheterna att lösa problemen som världen står inför, och att detta i sin tur underminerar regeringars möjligheter att klara just dessa problem, om det så handlar om att minska klimatförändringarna eller få igång en kärnvapennedrustning.
Slutsatsen av Lawrence Krauss resonemang är att alla har ett ansvar, och även en möjlighet att påverka utvecklingen. Det finns alltså ett hopp om framtiden.
Som en enskild individ är det ytterst svårt att påverka det ökande kärnvapenhot som världen tyvärr nu upplever. Detsamma gäller i viss mån även klimatförändringarna, men i det avseendet har var och en ändå ett ansvar att så långt som möjligt minska sitt eget klimatavtryck.
När det gäller förtroendet för politik, media och vetenskap finns den makten hos var och en. För en bättre framtid kan man börja just där – att lita på att finns människor som är lämpade att ta beslut som berör oss alla, att medierna faktiskt försöker beskriva verkligheten så gott som möjligt och att vetenskapen har en ytterst beprövad metod för att ta reda på sanningen.
Ska vi ha möjlighet att vrida tillbaka domedagsklockan kan du börja med dig själv och bli bättre på att lita på andras förmåga och kompetens.
