Saknaden är stor, skriver Roy Runesson om Spenshults reumatikersjukhus och dess personal.
Saknaden är stor, skriver Roy Runesson om Spenshults reumatikersjukhus och dess personal. Bild: Jari Välitalo/arkiv

Spenshult var vårt andningshål

Det var ett ödesår för oss reumatiker. Nu är det snart fem år sedan.

ANNONS

När Spenshults reumatikersjukhus gick i graven, sörjt och mycket saknat av oss reumatiker i landet.

Spenshult var vårt andningshål. Där var allt, där fick vi hjälp av läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, terapibiträden och många andra.

Bassängträningen i vattenbassänger gav många av oss hjälp. Träningen i gymsalarna gav bra resultat. Tack vare mycket bra ledare.

Nu för tiden saknar vi detta. När man kom till Spenshult möttes man alltid av värme, glädje och omtanke av personalen på Spenshult. Det finns inte längre. Var har all denna personal blivit av. Saknaden av er är stor.

Det är tack vare dessa sanslösa politiker med mera som är helt utan vett och empati som såg till denna nedläggning. Det var vi sjuka, som drabbades.

ANNONS

Vad händer med Spenshult i fortsättningen? Vad händer när Migrationsverket flyttar ut därifrån? Vem ska återställa sjukhuset som det var våren 2014? Vem ska ta hand om Spenshult i framtiden?

Vi reumatiker med olika diagnoser, vi blir inte färre utan vi blir fler som drabbas av dessa sjukdomar.

Låt Spenshult återuppstå som det var förr.

Många reumatiker, genom undertecknad

Roy Runesson

ANNONS