Leninpriset. Så har Lasse Diding återigen lyckats erövra medias förstasidor. Det är märkligt och osmakligt att HP och andra tidningar visar sin historielöshet genom att berätta om Leninpriset. Lenin var ju en av grundarna till en av historiens värsta och grymmaste regimer.
Att med hedersamma ord dela ut ett på ytan förnämt pris i hans namn ger mig rysningar. Kan det verkligen vara så att tidens tand får många att glömma de illdåd som Lenin står för?
Sven Wollter är en lysande och underbar skådespelare. Han bekänner sig dock med ett oskyldigt leende till kommunismen och står ibland på barrikaderna. För detta har jag svårt att ta honom på allvar, men Lasse Diding och Jan Myrdal gör det.
Kommunismen är död och allt hedrande till den är groteskt. Lenin skall minnas för sin mardrömsliknande regim och inte få en årlig gloria i Varberg. Det vore hedrande om HP slutar att ge publicitet för Lasse Didings kärlek till Lenin. Låt honom fira i tysthet.
GS
Svar direkt
Debatten om Leninpriset återkommer i princip varje år, men vi menar att det handlar om en utmärkelse som uppmärksammas i hela Kultursverige och som ofta tilldelas en namnkunnig profil. HP berättar om detta som en nyhet – men tar inte ställning eller framför åsikter om det vi rapporterar.
I enlighet med den principen skriver vi också om den turbulens som ofta uppstår kring priset. När Jan Guillou fick det 2014 kommenterade han det så här i Hallandsposten (den 17 januari): ”För mig står Lenin för en god vision men en ond praktik. Tanken på ett klasslöst samhälle är idealisk men överallt där man har försökt förverkliga den har man misslyckats å det grövsta, och skapat ett förtryck som jag tar avstånd från.”
I samband med att Jan Guillou fick priset blev det också känt att författaren Susanna Alakoski hade tackat nej till priset året innan – med motiveringen att hon inte ville förknippas med totalitära ideologier. Vilket vi givetvis rapporterade om.
Ulrika Ahlberg
feature– och kulturchef