Lantbrukets samhällskontrakt bygger på att staten ställer upp när det verkligen gäller, skriver Sven Otto Littorin, företagare och tidigare statsråd (M).
Lantbrukets samhällskontrakt bygger på att staten ställer upp när det verkligen gäller, skriver Sven Otto Littorin, företagare och tidigare statsråd (M).

De långa perspektiven

Lantbrukets samhällskontrakt bygger på att staten ställer upp när det verkligen gäller, skriver Sven Otto Littorin, företagare och tidigare statsråd (M).

Det här är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i debattartikeln.

ANNONS
|

Ibland blir det lite fel. Som när Fredrik Segerfeldt skriver i Expressen (20/7) om bönderna, torkan och hjälpen.

Det är riktigt att jordbruket är, men framför allt har varit, extremt reglerat. Det finns nog inget område där äganderätten varit mer kringskuren eller där marknadsmekanismerna varit mer satta ur spel. Jordbruksnämnderna, som var politiska talibaner förklädda till tjänstemän i staten, satte exakta priser både på utsäde och på leveransklar säd, in på 90-talet. De reglerade tider för sådd, de var inne och råddade i enskilda jordbrukares investeringar.

Det gick så långt så att min bror, när han skulle ta över fädernesgården, fick överklaga till regeringen för att få rätt att ens ta över gården från sin far, eftersom han inte hade rätt formell utbildning (han var civilekonom och inte lantmästare). Det var helt fruktansvärt. Jag var inte så gammal då men minns fortfarande pappas ångest och ilska över att över huvudtaget bli ifrågasatt när det gällde äganderätten till den gård som han ärvt av sin far och farfar före honom.

ANNONS

Att det var några som ändå valde att fortsätta vara jordbrukare är ett rent mirakel. Jag är övertygad om att det beror på två saker: dels de väldigt långa perspektiv som bönder har på sin investering, dels en slags tyst överenskommelse - visst ni reglerar, skattar och bestämmer, men om det blir riktigt illa ställer ni upp för oss. Ett slags lantbrukets samhällskontrakt.

Det långa perspektivet, det Segerfeldt kallar nostalgi, är nödvändigt i jordbruket. Man arronderar mark och planerar sådd med femtioåriga perspektiv. Skogen har 80-100 år som planeringshorisont. Och samtidigt är det väder och vind som kortsiktigt avgör avkastningen, och staten som avgör intäkterna. Det har skapat ett särskilt släkte - småföretagare som, trots politiker och tjänstemän, regelverk, förbud och prisregleringar, agerar över generationsgränser. De investeringar som görs idag kommer, om Gud så vill, komma barn och barnbarn till del.

Produktivitetsförbättringar har varit sättet att hantera denna omvärld på, och där har jordbruket varit enormt framgångsrikt. När pappa tog över gården 1948 hade de 40 anställda. Idag drivs samma gård av en person, som dessutom sköter marken på gården bredvid. Och ändå producerar de betydligt mer än i slutet av 40-talet.

Investeringarna i jordbruket har av samma skäl kommit att bli väldigt omfattande och dyra. En skördetröska, som man använder några veckor per år, kostar som en villa i förorten. Bara en GPS i en modern traktor kostar 150 000. Behövs en så dyr GPS undrar någon? Jo det gör det. Utsädet planeras på centimetern, allt för att minimera kostnaderna och maximera produktionen.

ANNONS

Resultatet har också blivit en bransch där enmansföretagandet är norm. Genomsnittsåldern är hög och det är en av de branscher som har flest arbetsplatsolyckor och skador, av samma skäl.

Bönder har överlevt jordbruksnämnder, prisregleringar, EU:s CAP, skatter och skyhöga investeringskostnader eftersom många av dem ser det som ett kall. Man är en länk i en lång kedja; man äger egentligen inte jorden, djuren, man brukar dem och förvaltar dem åt nästa generation. Nostalgi? Nej, ett nödvändigt perspektiv med tanke på hur förhållandet mellan investering och avkastning ser ut.

Grundläggande i denna ekvation är jordbrukets samhällskontrakt. Ställer staten upp när det verkligen gäller? Som till exempel nu när extremtorkan slagit till?

Citerar ur mitt facebookflöde några exempel på hur läget beskrivs: "20 mm regn sen april. Missväxt på insådd, dåliga vallar ingen andra skörd i sikte... Bete till ungdjur det enda vi har just nu tack och lov... Fodrar första skörden till korna för de har inget bete... Kommer antagligen sälja halva besättningen om det går för att överleva... Jag ska söka jobb utanför gården i vinter... Vi äger inte ens maskiner för att jaga runt efter foder så vi kan inte ens försöka lösa det... Alla ger av vinterfodret till sina djur nu, alla har anmält till slakt med slaktköer fram till nästa vår, alla måste påverka politiker och inköpschefer och slakterier och alla andra som kan hjälpa till att åtminstone slakta av kön och frysa in köttet till kommande behov."

ANNONS

Detta är katastrofalt på så många plan. Naturligtvis för bönderna som i många fall är mer ekonomiskt utsatta än jag tror många förstår. För matförsörjningen och därmed för matpriser kommande höst och vinter. Och långsiktigt: vår självförsörjningsgrad kommer sjunka än mer. De besättningar som nu slaktas av kommer inte att återuppstå.

Regeringen bör inrätta en nationell kriskommission och kommuner och länsstyrelser bör se över sina beredskapsplaner. Varenda beredskapsfrys i landet behöver öppnas. Myndigheterna bör få tydliga instruktioner om att snabbehandla frågor som rör torkans effekter så att ingen tvingas gå under på grund av långsam byråkrati. Offentliga kök bör prioritera att köpa svenskt kött som en del i krishanteringen. EU: s krisfond bör nyttjas till max. Och som konsument kan vi lägga ytterligare svenska biffar och filéer på grillarna i sommar för att stödja svensk köttproduktion.

Den grundläggande frågan, om man vill dra argumentationen till sin spets, är förstås om Sverige ska ha något jordbruk överhuvudtaget. Och om så, om staten ska bidra till dess överlevnad. Som liberal idédebattör kan man kosta på sig att argumentera för att Sverige borde importera allt och inte lägga ner en minut till på jordbruket. Visst, det kan man. Som någorlunda kritiskt tänkande samhällsmedborgare borde svaret bli ett annat.

ANNONS

Om man gör en nykter säkerhetspolitisk analys av läget i världen inser man rätt fort att vår beredskap för allehanda krissituationer är oroväckande låg. Om importen av mat skärs av idag räcker maten i affärerna i några dagar. Med en självförsörjningsgrad på runt 50 procent kommer vi ha svält i Sverige inom några veckor. Orealistiskt? Möjligen är en helt utebliven import inte alldeles realistisk, gudskelov, men att delar av importen kan upphöra med kort varsel, eller störas ut av handelskrig, skatter och andra pålagor, är inte alls orealistiskt. Vad gör vi då?

Vi behöver en ordentlig debatt om matförsörjningen ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Vi behöver definitivt en ordentlig diskussion om regler, skatter, subventioner och pålagor i jordbruket ur ett näringspolitiskt perspektiv. Men att ta steget till att slutligt säga upp jordbrukets samhällskontrakt samtidigt som vi gör oss säkerhetspolitiskt värnlösa – allt för att vara eller framstå som ideologiskt renläriga – det är med förlov sagt dumheter.

Nota bene: Jag väljer att inte säga något om tidpunkten för debatten. När folk jagas från sina hem av elden, när företagare ser sina livsverk slås sönder av torka och nödslakt, när äldre par tvingas se det de arbetat för hela livet försvinna som sand mellan deras händer och utan att kunna lämna efter sig det de fick ärva – då är kanske en ideologisk debatt inte riktigt rätt i tiden. Men en debatt om jordbrukspolitiken behövs, när eldarna är släckta.

ANNONS

Sven Otto Littorin

Företagare och tidigare statsråd (M)

(Denna text publicerades ursprungligen på Sven Otto Littorins facebooksida den 20/7)

ANNONS